Människor har ett otroligt potential att inspirera, och inspireras av, varandra. Våra hjärnor har förmågan att länka samman med andra hjärnor via resonemang, kroppsspråk och röstlägen, och tillsammans bilda nya organismer med mycket större förmåga till insikt och resonemang.
De erfarenheter människor besitter blir när de delas med andra ovärderliga infallsvinkar från vilka de andra kan bygga vidare på sina egna initiativ men nu nå helt andra höjder.
För att nå dit måste vi göra en sak: Prata med varandra.
Det räcker inte att ha möten inom teamet eller synkmöten mellan teamen, eller weekly-möten med rundor där teamens representanter berättar vad som hänt under veckan. Det måste vara fria samtal. Ingen agenda, inget uppstyrt, utan öppet att prata om vad som helst.
Först när det inte finns en upplevd ram inom vilken det sagda sak vägas och bedömas av kollegorna man knappt känner sen man blev remote-anställd, kan gruppen äntligen ta del av alla de briljanta tankar gruppens alla medlemmar besitter. Det blir inte längre begränsat till åsikten hos de talföra, de högljudda, de vana och dominerande.
Visst kan en riktigt duktig teamlead ha koll på nästan allas inträngda känsla och försöka dra fram några till ljuset, men det är lika dömt att missa perfektion som det låter.
Istället rekommenderar jag konferensen. En konferens med ett fåtal korta sessioner på agendan, utspridda över två eller tre dagar, med enorma håltimmar, god mat, alkohol för de som vill, bubbelpool, bastu, brädspel, och allt sånt där härligt som får människor att börja lära känna varandra på riktigt och utan ramar.
När människor känner sig trygga med varandra så börjar de skapa tillsammans. Ingen teambuilding-aktivitet kan brygga det gapet mer än ett härligt samtal över en kopp kaffe för att man råkade hamna i samma soffa efter teambuilding-aktiviteten.